BERLIN JAWOHL!
Vad händer om man svarar "ja" på alla frågor när man är ute och reser? RES skickade Olle Cornéer och Martin Adolfsson till Berlin för att testa ett annorlunda sätt att turista.
TEXT: OLLE CORNÉER
FOTO: MARTIN ADOLFSSON
Plötsligt vaknar jag av ett skrammel: några meter ifrån mig brygger någon snabbkaffe. Jag slår upp ögonen och försöker komma på var jag är någonstans. En sliten mörkblå soffa, några gamla bord. Lite längre bort i rummet fixar några tjejer frukost. Nu glor de också.Kaffet doftar gott och snart kommer minnena tillbaka huller om buller. Klubben, taxiresan kors och tvärs sju i morse, Kreuzberg, en-euros-ölen. Just det. Vi säger ”javisst!” till Berlin. Fotografen Martin mumlar något från den andra soffan. Dags att kliva upp och fortsätta det här rusande reseexperimentet. Det är flera timmar kvar innan tiden löper ut. Men först tillbaka. Tillbaka till platsen där allt började.
Tv-tornet sträcker sig ståtligt upp mot den klara himlen. Ljudet från fräsande bratwurstar blandas med stimmet från människor som njuter av den fina förmiddagen. Vi kisar mot solen och kollar på varandra. Flinar lite nervöst. I dag kan vad som helst hända. Vi står på Alexanderplatz i hjärtat av Berlin. I ryggen har vi den cementgråa östskapelsen, framför oss breder sig jättestaden ut som ett lapptäcke av möjligheter och förväntningar. Den burleskt hedonistiska jättestaden med sina vilda barer, knasiga klubbar, sköna restauranger, udda personer och monumentala byggnader. Den krasch-boom-bang-mix som gör att turister och andra strömmar till Berlin i horder. I dag kan vad som helst hända.
För att göra en lång historia kort: i dag säger vi ”jawhol!” till Berlin. Och det är inget försiktigt mumlande ”ja” till vad staden har att erbjuda. Nej, det är ett rungande ”javisst!” till allt som Berlin lägger framför våra fötter. Allt. Både de roliga sakerna. Och … ja, resten.
Stopp ett ögonblick. Bakgrunden till den här resan kräver en lite längre förklaring. Allt började med att jag och fotografen Martin började fundera på hur vi skulle kunna resa på ett nytt sätt – utan att behöva åka till nya platser. Hur upptäcker man helt nya sidor av ställen man redan besökt många gånger?
Vi började snacka om kultboken Tärningsspelaren av Luke Rhinehart där huvudpersonen med samma namn låter slumpen styra alla hans beslut. Vi funderade länge över hur man skulle kunna skapa en metod för resenärer som vill krydda semestern med en rejäl dos av risktagande. Resultatet blev: att säga ja till allt.
När man säger nej väljer man i stället kända miljöer. När man säger ja är det bara hålla tummarna och hänga med. Dessutom bestämde vi att varje ställe vi besöker ska få avgöra nästa sightseeingstopp. På det stora hela tyckte vi att det var en bra idé och att den i teorin borde leda oss till helt nya platser och upplevelser. Både roliga – och mindre roliga. Vi visste inte hur rätt vi skulle få. För hur ofta är det man som turist hamnar på en pensionärskrog för avdankade playboys? Eller i en specialaffär för knivar, yxor och svärd? Eller sover på en soffa i en hotellreception? Men nu springer vi händelserna i förväg.
Vi står fortfarande med båda fötterna på Alexanderplatz. Turisterna stimmar och käkar glass. Träskpunkarna dricker öl och tittar lojt på alla som spatserar förbi. Det är en helt vanlig dag i Berlin. Vi har fortfarande det trygga tv-tornet i ryggen, framför oss en bombmatta av möjligheter. Vårt öde ligger i Berlinbornas händer.
Vi kollar på klockan. Den visar strax efter tolv. I tjugofyra timmar ska vi slänga bort vår fria vilja och i utbyte få upptäcka en sida av Berlin vi inte känner. Jag och Martin går med bestämda steg fram till glasskiosken som ligger några meter framför oss. Kikar upp mot kvinnan bakom disken och frågar:
– Vad ska vi göra nu?
Hon kollar på oss som om vi vore idioter.
– Vad menar ni? Vill ni köpa glass?
– Nej, nej. Ingen glass. Du får bestämma vad vi ska göra nu. Säg vad som helst och vi gör det.
Hon tittar på oss i några sekunder. Inte ett leende.
– Gå och ät korv här bredvid, säger hon barskt och pekar på kiosken bredvid.
Vi backar några steg och kollar på varandra.
– Det här började ju enkelt, säger Martin.
Jag kan inte annat än instämma.
Några minuter senare sitter vi med varsin brottarbratwurst (”senap?”, ”jawohl!”, ”ketchup?”, ”jawohl!”, ”rostad lök?”, ”jawohl!”) och smaskar vid träbordet intill kiosken. Mittemot sitter en kille och en tjej och tittar i en guidebok och pratar något som låter som holländska. Vi avbryter dem.
– Vad ska vi göra nu?
Svaret blir samma undrande blick som vi fick av glasskvinnan. Samma skruvade min som bara kan tolkas på ett enda sätt: idioter.
– Vad menar ni?
– Ni får bestämma vad vi ska göra nu. Vad som helst!
Martin slår ut med armarna för understryka att den sista meningen verkligen betyder det han säger.De tittar på varandra ett tag innan tjejen får något finurligt i blicken, börjar bläddra i guiden på måfå och slår upp en sida. Fortfarande med blicken fäst på oss vänder hon sedan på boken och pekar i den.
– Dit ska ni gå.
Alla fyra kikar ner i guideboken: en knivaffär i Kreuzberg som specialiserar sig på yxor och samurajsvärd. Visst.
Vi tackar för hjälpen och börjar gå mot tunnelbanan. Det finns ingen tid att spilla på långa promenader. Vi har tjugofyra timmar på oss och vill klämma in så mycket som möjligt på den tiden.
Kreuzberg är sig likt. Här ligger hippa kaféer och barer vägg i vägg med kebabhak och murriga diversebutiker. Men snart är vi på en gata där varken Martin eller jag har varit tidigare. Knivaffären visar sig dessvärre vara stängd. Trist. De japanska yxorna i skyltfönstret ser klart imponerande ut. Å andra sidan vet jag inte vad jag skulle göra med en yxa om jag hade blivit tillfrågad att köpa en. ”Jawohl!” gäller även i yxaffärer.
Killen i kaféet bredvid skickar i stället i väg oss till Kreuzberg Park för att kolla in krigsmonumentet. På väg uppför i den backiga parken börjar vi undra om det här verkligen var en så bra idé. Svettas för att se ett monument? Vi trodde den här resan skulle innebära klart klatschigare sightseeing än så här. Men väl uppe på kullen fläktar vinden skönt och utsikten över hela Berlin är fantastisk. Dessutom får vi ett spännande sightseeingmål av ett killgäng som har picknick bredvid monumentet: det sunkiga ölstället Ambrosius i den sunkiga stadsdelen Neukölln.
En halvtimme senare står vi utanför en oansenlig pub med en grön skylt där det står ”Ambrosius” skrivet bredvid en biskop. Stadsdelen Neukölln är som Kreuzberg minus all hipphet. Kebabbarer, billiga bagerier, folk som säljer lite allt möjligt i gatuhörnen. Och så Ambrosius. Väl inne i puben byts stämningen totalt. Lokalen är proppfull och vid bardisken trängs män och kvinnor för att ta del av den billiga ölen. Bortom baren finns ett dansgolv där det stuffas till gamla schlagerdängor. Vi sänker medelåldern rejält när vi kliver in genom dörren. På hela Ambrosius ser vi ingen som ser ut att vara under femtio år. ”Seniordans på tisdagar”, står det på en av affischerna på väggen. I dag är det lördag.
– Då kommer de riktigt gamla, de är runt sjuttio, säger dj:n och skrattar.
Han är en skotte som tröttnade på livet som lastbilschaffis. Numera är han Ambrosius ständige dj. Förutom skivor och kassetter tronar också en rullbandspelare i hans virrvarr till dj-bås.
– Det är roligare att jobba med människor än att köra lastbil, säger han och smaskar lite på soppan som står på disken framför honom.
En kvinna i babyrosa klänning med matchande pumps trippar förbi. Solbrännan är så där mörkt åttiotalsaktig som numera mest är förknippat med livsfara. Hon ser ut som en glad tjej som precis har gått ut nian. Fast i en sextioårings solrynkiga kropp. När hon går förbi baren kniper en av playboygubbarna tag i hennes rumpa. Hon ser nöjd ut.Det är hett på Ambrosius den här eftermiddagen.
För klockan är bara 16.00 och efter fyra öl och lika många ”jawohl!” är det dags för oss att dra vidare. Dj:n skickar i väg oss mot Simon-Dach-Strasse i hippa stadsdelen Friedrichshain. Han säger att vi ska dit och dricka cuba libre. Med tanke på hur jawohlmetoden fungerade med en-euros-ölen – ”En till? Jawhol! En till? Jawohl!” – tittar vi lite nervöst på varandra.
Några timmar senare har vi hunnit avverka tre drinkar på Simon-Dach-Strasse, ätit kebab i kvarteret bredvid och ytterligare några öl på en pråm undangömd på en av Berlins trånga kanaler. Vi känner åt vilket håll det hela börjar barka.
Vi gör vår första utvärdering av metoden. Den funkar. Vi har varit på platser vi aldrig hade hittat annars. Vi har träffat roliga och udda människor. Vi har både fått äta och dricka. Men det blir lite enspårigt: när man är på en bar vill de flesta man frågar att man ska gå till ett nytt ställe för att dricka mer. Nåja, vi klagar inte. Nästa anhalt är klubben Watergate dit några killar på ölpråmen skickade oss. Efter ytterligare några timmar av festande rumlar vi ut på gatan. Klockan är snart 7.00 och vi börjar bli rätt trötta. Vi frågar en kille och en tjej vad vi ska göra nu.
– Gå hem och sov.
– Var då? undrar vi.
Först kollar de på varandra med den där blicken som vi nu vant oss vid, innan killen konstaterar att det ligger ett hotell ett kvarter bort. Några minuter senare visar det sig dessvärre vara fullbokat. Även nästa hotell är fullt. Och nästa. Efter en taxifärd mellan ytterligare några hotell hamnar vi slutligen i receptionen till ett dammigt vandrarhem.
Två timmar senare vaknar vi av skramlet när personalen börjar laga frukost. Det är dags för oss att röra på oss igen. Under förmiddagen hinner vi med en frukostbuffé, en bokmarknad och ska precis in på ett av de historiska museerna i centrum när klockan ringer. Experimentet är över. Vi sätter oss på en cementkloss och tittar håglöst på kön som ringlar in till museet. Vi är trötta, men på det stora hela nöjda med reseexperimentet. En lärdom blir att boka hotell till nästa gång. Kanske också försöka sova ytterligare någon timme. Den första dagen blev klart mer fartfylld än morgonen efter. Men ändå: vi har kommit till platser som vi inte ens visste fanns i Berlin. Vi har överlevt. Vi har sagt ”jawohl!” till Berlin i tjugofyra timmar. Och Berlin har svarat med ett rungande ”jawohl!”.