- - -

DE BÖRJAR FRÅN ÅR NOLL

Röda Khmererna utplånade all kultur och tog livet av de flesta konstnärerna. Nu är en ny generation unga kambodjaner redo att blicka framåt.

TEXT OCH FOTO: OLLE CORNÉER

Äntligen sänker sig mörkret över taknockarna i gränderna bakom det kungliga palatset. Bullret från trafiken dör sakta ut. Från en buske hörs en padda stöna rytmiskt, annars bara syrsornas meditativa malande och fräset från nudlarna i matståndet på hörnet.

Luften dallrar trots att klockan nästan är halv åtta. Kambodjas huvudstad Phnom Penh görs sig redo för ännu en het natt.

Det är över två månader innan regnet kommer.

Men bakom en kraftig järnport krönt av sönderrostad taggtråd hörs skrattande röster. Utanför muren står rad efter rad av motorcyklar parkerade.

Inne på Meta-House är det avslutning för den konstworkshop som pågått de senaste två veckorna. Överallt minglar konstnärer, journalister, utlänningar och studenter. I ett hörn står en senig äldre man och sippar lojt på en burköl. Han har hornbågade glasögon och en röd t-shirt där texten ”Too Fast To Live – Too Young To Die” snirklar sig runt en vit dödskalle mitt på bröstet.

Han ser ut som Kambodjas svar på Malcolm McLaren.

Ute i trädgården sitter ett gäng och diskuterar, framåtlutade över ett bord överfullt med urdruckna ölburkar. Stämningen är på topp.

”Kul att du kunde komma, vad tycker du om utställningen?”

Ägaren till Meta-House – tysken Nico Mesterharm – kryssar vant omkring i folkmyllret och skakar hand.

Han startade Meta-House i januari och stället har snabbt etablerat sig som en viktig gravitationspunkt för den kambodjanska konstscenen.

Tillsammans med gallerier som Sala Art, Java Café och Le Popil är det ingen tvekan om att den samtida konsten i Kambodja är på frammarsch. En ny generation av unga kambodjanska konstnärer har bestämt sig för att börja om.

De börjar från år noll.

Den 17 april 1975 marscherade Röda Khmererna in i Phnom Penh. De togs emot som segrare i det blodiga inbördeskrig som härjat Kambodja i fem år. Trupperna mötte inget motstånd och bland mängderna av flyktingar som tagit sig in till huvudstaden föddes ett hopp. Äntligen fred.

Istället evakuerades hela Phnom Penh och Röda Khmerernas ledare Pol Pot började genomföra sin dröm om att vrida tillbaka tiden till år noll. Inga böcker, inga pengar, ingen religion, ingen kultur.

De nästföljande fyra åren arbetade dödsmaskinen för full fart. Totalt dog ungefär 1,7 miljoner människor under Pol Pots regim – och de flesta nationalskatter och gemensam kultur förstördes. Tempelstaden Angkor är ett av få monument som fick stå kvar.

Fotografen Vandy Rattana föddes i skarven av ett skräckvälde. Fast 1980 var i alla fall rätt sida av helvetet. Hans äldre syster skulle ha varit lite över trettio år om hon hade överlevt Röda Khmererna.

Vandy Rattana bestämde sig för att börja fotografera för bara några år sedan då han uppmuntrades av en lärare i konst på universitetet. Han fick en manuell systemkamera från 70-talet och ett objektiv – sedan var han igång.

I dag har han haft tre framgångsrika utställningar, uteslutande med motiv från det vardagliga livet i Kambodja.

”Det är vår historia och det är den jag vill dokumentera. Andra fotografer tar bilder av solnedgångar, gamla män som fiskar och de fattiga. Alltid de fattiga”, stönar han och himlar med ögonen.

”De fattiga är ju bara ett ämne. Bara en vinkel.”

I sin andra utställning vände Vandy Rattana objektivet mot sin egen vardag och sitt dåvarande jobb på ett kontor. På bilderna syns sovande kollegor, uttråkade telefonister och fula kontorsmöbler. Vissa är svartvita, men många badar också i det blåaktiga romantiska dunkel som blivit Vandy Rattanas signum.

”När jag hade min första utställning kom den en massa folk och sa att fotona såg ut som om de var tagna ur en Wong Kar-Wai-film. Jag hade ingen aning om vem det var då, men sedan lånade jag några dvd:er och blev helt såld. Vilka färger, vilken komposition!”

Vandy Rattana arbetar fortfarande uteslutande med den gamla systemkameran, även om han också köpt en digitalkamera för att kunna göra snabba extraknäck.

”Allt blir så perfekt med digitalkameran. Med den gamla kameran blir färgerna oväntade – och varje bild blir unik. Den är som en del av mig själv. Vi har en andlig relation.”

Vandy Rattana är en del av den unga generation som nu börjat bygga upp kulturlivet i Kambodja från grunden. Men han är långt ifrån ensam. Efter en promenad bland de populära gallerierna i Phnom Penh blir det tydligt: många konstnärer är unga, ofta födda i början av 80-talet.

Kambodja är ett ungt land. Ungefär hälften av befolkningen är under 20 år - ett resultat av att det föddes så få barn under Röda Khmerernas regim.

Vissa av konstnärerna är utlandskambodjaner som vänt hemåt för att knyta kontakten med sina rötter. Ett exempel är franskfödde Denis Min-Kim som hade en stor utställning av sina porträtt på ett av gallerierna i april.

Ägaren av Meta-House – Nico Mesterharm – kom till Kambodja 1999 för att spela in en dokumentärfilm.

”När jag kom hit första gången fanns ingen konstscen alls. Runt 2002 kom det första konstinitiativet startat av kambodjanerna själva. Sedan dess har det bara vuxit”, säger han.
I dag finns ett femtiotal gallerier i Phnom Penh. Men majoriteten av dem säljer halvtraditionell etnokitsch riktad till turisterna.

”Om räknar med seriösa gallerier som har modern konst finns det väl fem, sex ställen”, säger Nico Mesterharm.

Själv startade han Meta-House i början av året. Fast idén fick han redan för några år sedan när han gjorde research till en dokumentärfilm om konst i Sydostasien.

”Jag insåg att de kambodjanska konstnärerna inte tjänade några pengar jämfört med dem i Vietnam och Thailand. Det fanns massor av talang, men ingen lokal marknad. Målet med Meta-House är att fungera som en katalysator. Det får aldrig bli så att vi västerlänningar kommer hit och säger hur saker och ting ska fungera”, säger Nico Mesterharm.

”Men vi kan vara dominobrickan som sätter igång rörelsen.”

Just nu bor 23-åriga Oeur Sokuntevy i ett av rummen på övervåningen av Meta-House. Det stora huset ligger perfekt till för henne. Bara några minuter på vespan och hon är i sin ateljé.

Oeur Sokuntevy hyr en av våningarna i ett smalt högt hus på en av Phnom Penhs bakgator. På nedre botten ligger ett murrigt skrädderi och på mellanvåningen bor en familj, men efter att ha tagit det sista trappsteget till övervåningen flödar ljuset in från alla håll och kanter och fyller hennes ateljé.

Hela våningen består av ett enda rum. Det är inte stort, men tillräckligt för att Oeur Sokuntevy ska få plats med sina grejer: en liten stereo, en fläkt - och så alla penslar och färger som ligger utspridda huller om buller på halmmattorna.

”Det är bra att jag kan bo tillfälligt i Meta-House, men jag vet inte vad som händer sedan. Min familj bor i Battambang, men dit tänker jag inte flytta. De vill bara att jag ska stanna hemma, bli gift och vara den traditionella kambodjanska flickan”, säger hon.

Oeur Sokuntevy började plugga till revisor, men hoppade av för att läsa på konstuniversitet i hemstaden. Trots föräldrarnas protester.

”Jag vill inte jobba på kontor. Jag vill vara min egen boss. Frihet är viktigt. Jag vill kunna välja mitt eget liv. Jag vill kunna resa till andra länder och upptäcka andra kulturer.”

I höstas hade hon sin första utställning i Phnom Penh. Tavlorna bygger på motiv från buddistiska myter – doppade i överblivet kaffe.

”Jag ville inte visa upp dem först, jag tyckte inte att de var tillräckligt bra. Men ägaren övertalade mig till slut”, skrattar Oeur Sokuntevy.

Trots att hon sålde en handfull tavlor och fick in några hundra dollar ringer föräldrarna fortfarande då och då och undrar när hon ska flytta hem.

”Som tjej måste man vara stark i Kambodja. Alla vill att man bara ska vara den traditionella flickan”, säger hon.

Just nu arbetar hon med en serie tavlor som visar homosexuella män i olika situationer. På en syns två män kyssa varandra. En annan domineras av en erigerad penis.

Och det i ett land där 3G-telefoner förbjöds förra året efter rädslan för porr.

”Mina manliga kompisar tycker de är fula. De frågar ’varför målar du sådant där? Det är äckligt.’ Det är inte accepterat att män älskar varandra i Kambodja. Jag vill visa mina känslor med dem, att det är helt naturligt.”

Phnom Penh var en gång Sydostasiens pärla. Efter självständigheten 1953 blomstrade kulturlivet, mycket tack vare att kung Norodom Sihanouk själv arbetade med film. Under 60-talet regisserade kungen och spelade in en handfull filmer, varav många porträtterade hans älskade land.

På bara fyra år lyckades Röda Khmererna utplåna en hel generation av konstnärer, författare och intellektuella.

I dag har Kambodja tröttnat att stampa omkring på botten. Ekonomin snurrar på för full fart, med rekordtillväxt och byggboom som resultat.

”Jag hoppas att Kambodja ska bli mer som Europa, där det inte är så stor skillnad mellan fattiga och rika. Men det kommer att ta tid. Här i Phnom Penh ser man hur det byggs fina nya hus, men man ser inte de fattiga på landsbygden”, säger Oeur Sokuntevy.

Även Vandy Rattana är försiktigt positiv.

”Det känns att vi är på rätt väg. Men vi måste vara hängivna för att lyckas. Jag bidrar med mina fotografier, andra gör vad de är bra på”, säger han.

Vandy Rattana susar ofta omkring på sin motorcykel upp och ned för gatorna i Phnom Penh för att få inspiration till sina fotografier. När han får en idé stannar han till och skriver ned den i anteckningsblocket han alltid bär med sig.

Han har över tio ämnen för kommande fotoserier.

”Allting med Röda Khmererna och vår historia känns helt utforskat. Att fånga det dagliga livet i Kambodja är det som intresserar mig.”

- - -

Publicerad i Konstnären 2008